iwillalwaysbestrong

Okej, ska försöka att skriva vad som har hänt. Dagen jag trodde aldrig skulle komma, aldrig.

 

Det var igår efter skolan som mamma kom och hämtade mig efter att jag hade tränat, jag frågade henne varför pappa hade låtit så konstig och nästan lite små irriterad när jag hade ringt honom tidigare. Då säger mamma "Vet du inte vad som har hänt?" och så börjar hon nästan gråta, det första jag tänkte var att min farmor hade dött, eftersom att hon är sjuk och så, men nej, hon säger att det är min farfar som har dött, min farfar, min vän.

 

Jag satt bara och stirrade ut genom rutan, fattade verkligen ingenting... Sen halvvägs hem så bryter jag ihop, visste inte vart jag skulle ta vägen, ville bara öppna bildörren och springa min väg, detta kunde inte vara sant, det går bara inte. Sen när jag kommer hem så står jag bara ute i regnet en stund och gråter, tårarna bara rinner ner för kinden, finns inget stopp.

 

Då berättade mamma att farfar hade aldrig kommit upp på morgonen vid 9 som han alltid gör och fixar frukost till han och farmor, så hon rullar in med rullstolen och hittar honom där i sängen, död, ja han fanns inte, han finns inte längre, så hon fick larmat sin personal som senare ringde ambulans och allt det där.

 

När jag kommer hem så blir jag mött av farmor och farfars, nej nu är det bara farmors hund, och det är så sjukt egentligen hur en hund kan betyda så mycket och att dom fattar att man är ledsen. Gick in och satte mig vid datorn lite och tårarna bara fortsatte rinna, när jag äntligen hade lyckats samla mig någorlunda så kommer pappa hem och lägger armarna om mig och båda två brister ut i gråt igen, kan vara det jobbigaste jag varit med om, att se min pappa gråta, den roliga och omtänksamma personen gråta, att man verkligen ser på honom hur dåligt han egentligen mår.

 

Jag klarade inte av att gå bort till farmor igår, kände att tårarna inte slutade och ville inte gråta inför henne när jag vet hur jobbigt hon har det nu med allt, så stannade hemma och bestämde istället för att gå dit idag efter skolan.

 

Har varit väldigt jobbigt i skolan idag, även om jag faktiskt har skrattat så har jag ändå känt ett par gånger att jag bara ville bryta ihop.

Jag var helt ärligt nästan lite nervös för att gå till farmor idag, men bestämde mig för att köpa med mig lite fika till henne, och när jag kom till henne så kändes det faktiskt som vanligt, kändes som att farfar bara var i stan och skulle komma hem snart, så känns det fortfarande, han kommer vara där när jag kommer nästa gång ju.

Fikade med pappa och farmor, pappa sov där inatt så han har varit med henne sen det hände och ja, så fikade vi och pratade, och som sagt så kändes det helt vanligt tills jag såg hans jacka och skor, då var jag nära på att bryta ihop verkligen, fruktansvärt jobbigt att se dom.

Va nog hos farmor i 4-5 timmar, men oj vad tiden gick fort, och så börjar hon få blombuketter och samtal om att alla beklagar sorgen, det är så jobbigt så det är inte sant.

 

Du var mer än bara min farfar, du var min vän, halv störd, haha. Du kom alltid med dom absolut sämsta skämten och du tyckte alltid att du var rolig, det var det som var din charm, verkligen. Sen att jag aldrig mer kommer få se dig gör så ont i hjärtat, och att jag var den sista personen förutom farmor som såg dig innan du somnade in, det vet jag inte riktigt vad jag känner, är väl bra på ett sätt men ja, jag vet inte...

En sak är säker, du kommer vara så fruktansvärt saknad, vet inte vad jag kommer göra när jag ser dig ligga där i din kista, med massa människor runt omikring.